Vårens filmer (2010)Posted by John Nelander Mon, May 17, 2010 16:58:11Nu när Halmstads Filmstudios vårtermin kan läggas till handlingarna, är jag nyfiken på vilken film eller vilken enskild händelse som ni anser vara särskilt minnesvärd - eller om ni har andra tankar om terminen som ni önskar dela mer er!
För egen del har jag svårt att avgöra vilken film som var bäst, men stämningen under kvällsföreställningen av Ken Loachs Looking for Eric den 18 mars var fantastisk och oerhört minnesvärd. Jag lämnade Röda Kvarn med en härlig känsla i kroppen och med ett stort leende på mina läppar.
WesternPosted by John Nelander Mon, May 17, 2010 16:56:05Jag är uppvuxen med att titta på westernfilmer. Likt så många andra svenska familjer var tv-serierna Bröderna Cartwright/Bonanza och Familjen Macahan framträdande och viktig familjeunderhållning även under min barndom. Min relation till spagettiwesternfilmen Texas Adios! (1966) med Franco Nero i huvudrollen är så unik och kopplad till en helt galen familjetradition, att den tveklöst kräver ett eget inlägg så småningom. Om jag trots allt bortser från den filmen, är det tre andra westernfilmer som jag under min uppväxt såg upprepande gånger.
Den första är Howard Hawkes Rio Lobo (1970) med John Wayne i huvudrollen. Egentligen en ganska medioker och sen Wayne-rulle! Den andra är Bandolero! (1968) med stjärnensemblen James Stewart, Dean Martin, Raquel Welch och George Kennedy. Jag kan fortfarande vissla på filmens ledmotiv, fastän jag inte har sett filmen på säkert över 20 år. Den tredje filmen, som nog också är den bästa, är Rio Conchos (1964) med en lysande Richard Boone i huvudrollen som den indianhatande James Lassiter.
Att det blev just dessa tre westerns som jag som ung pojke såg om och om igen är något av en gåta. Troligtvis visades filmerna frekvent på Sveriges television och någon i familjen Nelander - med ganska hög sannolikhet den yngsta sonen vid namn John - spelade in dem på vhs-band för att därefter se om dem med jämna mellanrum. Jag kan än idag – ofta i nonsenssamtal med min ene bror – fälla replikskiften från dessa filmer. Vi kan till och med återberätta hela scener, då dialogen och egentligen varje enskild filmruta sitter i ryggraden.
Det skulle utan tvekan ha varit mer ”credigt” och filmvetarmässigt om jag som liten pojke hade sett exempelvis Diligensen (1939), 7 vågade livet (1960) och Harmonica – en hämnare/Once upon a time in the west (1968) på ett tvångsmässigt regelbundet sätt istället för de tre tidigare omnämnda filmerna. Samtidigt är det lite roligt att mindre kända filmer, som troligtvis inte kommer att gå till historien, ändå överlever och förs vidare genom familjetraditioner och broderskärlek påverkad av referenshumor från en gemensam uppväxt.
SkådespelarePosted by John Nelander Fri, May 14, 2010 15:21:24Jag är inte säker på om Max von Sydow är mänsklig. Hur gammal är mannen egentligen? Enligt uppgifter som jag har inhämtat från Internet är han 81 år. Jag trodde att han närmade sig pensionsåldern redan när han medverkade i Bergmans Det sjunde inseglet från 1957. För att inte tala om skräckklassikern Exorcisten från 1973 där han spelar Father Merrin! Igår såg jag Ridley Scotts nya Robin Hood på Röda Kvarn och vem hade en större biroll i filmen som Sir Walter Loxley? Jo, självklart Max von Sydow! Lika gammal som jag alltid har upplevt honom! Jag är väl medvetet om att det finns stilistiska vektyg såsom make-up och ljussättning i filmer – naturligtvis! Men jag kommer ändå inte bli förvånad om jag helt plötsligt kan läsa på en löpsedel: ”Den galna sanningen! Max von Sydow är i själva verket 168 år gammal!”
KomediPosted by John Nelander Fri, May 14, 2010 14:20:29Vanligtvis gör man ett soundtrack till en film. När det gäller Richard Curtis komedi The boat that rocked (2009) tycks det ha varit det omvända: Klippa ihop lite bilder så att det passar den för övrigt briljanta 60-talsmusik som filmen är fylld av. Annars har den en ytterst tunn - nästintill obefintlig - handling, en förlegad grabbhumor, är illa regisserad och saknar all den värme och charm som präglat hans tidigare filmer såsom Fyra bröllop och en begravning och Love actually. Jag är grymt besviken. Nåväl, det finns vissa roliga karaktärer och en och annan fyndig replik, men det uppväger inte bristen på ett riktigt manus.
SkräckPosted by John Nelander Fri, May 14, 2010 14:17:39Jag har alltid uppskattat humor som vågar utmana mig och som tänjer på gränserna. Det gäller även blodig humor, som många gånger är framträdande i vissa medvetet komiska skräckfilmer, såsom den norska Död snö som jag nyligen hyrde på dvd.
Bara för att de norska filmskaparna Tommy Wirkola och Stig Frode Henriksen är skräckfilmsfantaster och kan sin Evil Dead och Braindead, behöver inte ytterligare en ironisk b-skräckfilmshyllning per automatik vara underhållande. Död snö tillför inget nytt - inte ens nazizombieupplägget är nytt (se filmen Shock Waves från -77) -och den är inte på långa vägar lika intelligent, charmig och nyskapande som Shaun of the dead (-04) och Fido (-06).
Jag är väl medveten om att jag nu skriver om film som av väldigt många anses vara osmaklig, värdelös, icke konstnärlig och rent ut av skadlig och farlig för våra barn och ungdomar. (Om fiktivt våld föder verkligt våld är en fråga som förts alltsedan de rörliga bildernas tillkomst och som med jämna mellanrum blossar upp till debatt. Jag tänker inte gå vidare i den frågan just nu, även om den är synnerligen intressant.)
Att fiktivt våld kan och får vara roligt är ingen hemlighet. Titta bara på våra tecknade filmer, såsom Tom & Jerry, eller varför inte på slapstickshumorn generellt! Det legendariska brittiska humorsällskapet Monty Python förde den våldsamma - och nu även blodiga – humorn till helt nya nivåer och tänjde på alla möjliga gränser och konventioner. Enligt min mening var de först med att föra in splatter i sketcher och filmer. [Splatter kan definieras som filmer - främst inom skräckgenren - vilka lägger tonvikten på ofta självironiskt överdrivna och blodiga våldseffekter.]
Jag älskar och avskyr filmer inom alla genrer. Detta gäller även skräckfilm med alla dess subgenrer. Att jag vurmar lite extra för skräckfilm handlar mindre om min (begränsade) aptit på antikultur och på min vilja att provocera Den Goda Smaken, utan mer om att jag uppskattar absurd, rå humor och att den många gånger är ett perfekt verktyg för samhällskritik och satir. Dessutom blir jag inte besviken om jag lyckas få fler att vidga sina (film)vyer och upptäcka att det finns filmpärlor även inom de mest bespottade subgenrer.
Men om du inte uppskattar absurd, rå, blodig humor a la Monty Python, lär du nog aldrig uppskatta de filmer som har omnämnts i det här inlägget. Vissa har smak för det smaklösa helt enkelt! Okay, vad som ska definieras som smaklös humor är egentligen en helt annan fråga.
Film noirPosted by John Nelander Tue, April 27, 2010 11:21:23Film noir tillhör en av min favorit genrer. Jag vet inte vad det säger om mig som person – det kanske jag inte heller vill veta – men att tillfälligt få besöka en dyster och cynisk filmverklighet med falskspel och ond bråd död och få bekanta mig med moraliskt tvetydiga karaktärer fascinerar mig. Av denna anledning är det inte konstigt att jag också uppskattar kriminallitteratur av t.ex. James Ellroy och Dennis Lehane.
Min tjusning för det melankoliska gör att film noir passar mig förträffligt rent estetiskt: nattscener, regn, djupa skuggor, skarpa ljuskontraster, sneda kameravinklar, cigarettrök, hotfulla storstadsmiljöer från samhällets bottenskikt och en dyster berättarröst.
Kvinnosynen är dock allt som oftast förkastlig. Männen ska helt enkelt passa sig för självständiga och sexuellt frigjorda kvinnor (läs= femme fatale). Men för mig är den här fiktiva världen som en slags parodi på patriarkatet och på ett krasst kapitalistiskt samhälle. Jakten efter makt och rikedom skapar bara korruption, död och alienation i film noir-världen.
Howard Hawks filmatisering av Raymond Chandlers bok The Big Sleep, som fick den svenska översättningen Utpressning (1946), är en av de mest framträdande i genren enligt mitt tycke. Scenerna mellan Lauren Bacall och ”Bogey” är särskilt minnesvärda. Jag vill också betona Orson Welles mästerliga En djävulsk fälla (1958) som jag konstigt nog inte har införskaffat på dvd än.
StumfilmPosted by John Nelander Tue, April 20, 2010 16:50:47Jag är född 1977 och stumfilm var knappast ett naturligt val för mig under min uppväxt och under mina första två decennier som en filmslukande individ. I ärlighetens namn såg jag min första stumfilm först när jag började läsa filmvetenskap och befann mig i 20-årsåldern. Stumfilm lär aldrig ligga mig speciellt varmt om hjärtat, men jag har plikttroget sett de flesta klassiker och likväl funnit mina favoriter. Den tyska expressionismen och dess skräckfilmer på 20-talet vurmar jag extra mycket för. Fritz Langs Metropolis och M och F.W. Murnaus Nosferatu i all ära, men min absoluta favorit är Doktor Caligaris kabinett från 1920. Fortfarande riktigt otäck!
KrigsfilmPosted by John Nelander Mon, April 19, 2010 12:56:06Nu har jag till sist sett årets stora Oscarsvinnare, Kathryn Bigelows The hurt locker, och var riktigt tillfreds över filmupplevelsen. Jag tyckte den var överskattad – absolut – men den var lyckligtvis befriad från amerikansk propaganda och obehaglig sentimentalitet. Den tar inte direkt ställning för eller emot amerikanarnas krigsföring i Irak utan fokuserar sig på några enstaka soldaters psyken och deras instängda smärta och rädsla i ett kaotiskt Bagdad. Ljud, klippning och det dokumentära fotot är ypperligt. Spänningsscenerna är skickligt otäcka och svettiga. Men Oscar för bästa film – inte på långa vägar om jag fick bestämma!
